Finlands och Sveriges anslutning till Nato ger nya möjligheter att samordna de nordiska och baltiska ländernas försvarsplanering, och därmed skapa ökad säkerhet för alla länder i regionen.
Trots Natos inriktning vid Madridtoppmötet i juni i år att skapa en insatsstyrka på 300 000 personer, med tio till trettio dagars beredskap, kommer det alltid råda osäkerhet om hur mycket som kan avdelas för det nordiska området, och när hjälpen kan vara på plats. Det finns därför skäl att fundera på hur länderna i ett regionalt perspektiv skulle kunna använda sin egna resurser för att optimera sin gemensamma avskräckningsförmåga. Här några tankar.
Att hela regionen kommer bestå av Natomedlemmar ändrar inte den övergripande hotbilden. Rysslands intressen kommer i huvudsak att vara desamma: önskan att kunna öka skyddet av baskomplexen på Kolahalvön; viljan att kunna påverka det ”nära utlandet”; ambitionen att försvaga Nato och EU. Det går heller inte att bortse från återuppväckta ryska imperieambitioner.
Bild: Finska Marinen
De länder som idag skulle kunna benämnas ”frontstater” kommer därför vara desamma, och hoten likna dagens. Norge kommer också framgent behöva ägna försvaret av sina norra landsdelar och Norska havet stor uppmärksamhet. Finland kommer även i framtiden ha en lång gräns mot Ryssland. Finska Lappland med närheten till Murmansk kommer fortsatt utgöra ett speciellt problem. Alla de baltiska staterna kommer att förbli sårbara. För dessa länder är därför frågan främst ”hur kan de försvarsproblem vi har redan idag lösas bättre i ett nordisk-baltiskt sammanhang?”
Det land som däremot radikalt kommer behöva ompröva inriktningen av sin militära planering, och sitt försvarspolitiska tänkande, är Sverige. Förutom att möta ett angrepp genom norra Finland har behovet av svensk militär förmåga fram till nu kopplats till ett eventuellt hot mot Baltikum. Genom att ta delar av svenskt territorium skulle Ryssland kunna isolera Baltikum från omvärlden.
Nu uppstår i stället möjligheten, och skyldigheten, att stödja ”frontstaterna” i deras försvarsansträngningar. Vilka blir konsekvenserna av att Sverige åter ska försvaras vid Systerbäck eller Narva, och att försvaret av Norge också blir en tydlig svensk angelägenhet?
Stödet skulle kunna beskrivas som indirekt stöd och direkt stöd, även om gränserna är flytande. Det indirekta stödet vore åtgärder som säkerställer ”frontstaternas” uthållighet. Det direkta stödet skulle vara insatser med svenska förband på eller i anslutning till ”frontstaternas” territorium.
Det indirekta stödet skulle bland annat innebära att säkerställa såväl land-, sjö- som luftförbindelser till grannländerna. Något som kommer ställa mycket höga krav på svenskt luftförsvar och förmåga att skydda sjötransporter över Östersjön och Bottenhavet, till Finland och Baltikum. Förmågan att säkerställa grannländernas förbindelser med omvärlden är avgörande för deras förnödenhetsförsörjning och möjligheter att ta emot militär hjälp. En annan form av indirekt understöd vore att, som ett samnordiskt projekt, anpassa några flygbaser i Sverige till F-35 systemet. Det skulle inte bara skapa ett uthålligare bassystem, utan också öka handlingsfriheten att optimalt utnyttja de olika flygsystemen i de nordiska flygstridskrafterna beroende på vilka hot som ska mötas och var. Dessutom, det skulle öka möjligheterna för till exempel amerikanska flygförband att snabbt frambasera till det nordiska området.
Bild: U.S: Navy courtesy photo
Vad skulle då kunna vara inriktningen för direkt stöd till ”frontstaterna”? Den största svagheten när det gäller försvaret av det nordisk-baltiska området är bristen på markstridsförband i de två mest hotade riktningarna; Nordkalotten och Baltikum. I båda fallen skulle Sverige kunna ge substantiella och viktiga bidrag.
Inom ramen för den återuppbyggnad av svensk försvarsförmåga som pågår vore det realistiskt att sätta upp två brigader i norra Sverige. Tillsammans med de norska och finska förband som också kommer finnas i området skulle det skapa en trovärdig förmåga att kunna möta ett ryskt angrepp på Nordkalotten.
Den svaga markstridsförmågan är ett än mer akut problem i Baltikum. Att tidigt kunna föra över en svensk styrka, motsvarande kanske två brigader, skulle innebära en avsevärd skillnad i möjligheterna att möta ett angrepp. Det speciellt som de svenska förbanden sannolikt vore de som kan vara snabbast på plats i en krissituation, jämfört med förstärkningar från exempelvis USA eller Storbritannien. Kanske borde Finland, med samma motiv, trots att landet också är en ”frontstat” överväga möjligheterna att bidra med markstridsförband till försvaret av Estland.
Denna inriktning för direkt stöd understryks av Natos nya, eller snarare återupplivade, koncept med ”forward defence” där målsättningen är att redan tidigt, gränsnära, försöka stoppa ett ryskt angrepp. Strategin att med begränsade styrkor skapa en snubbeltråd och sedan med tillförda styrkor återta förlorad mark är inte längre aktuell.
Sammantaget. Finlands och Sveriges anslutning till Nato kommer öka hela regionens gemensamma säkerhet, men hur mycket beror på i vilken utsträckning vi är beredda att utnyttja de möjligheter som medlemskapet ger.
Författare
Generalmajor Karlis Neretnieks är tidigare chef för Försvarshögskolan i Stockholm, operationsledare i det tidigare Mellersta militärområdet, chef för 18. mekaniserade brigaden på Gotland och chef arméstabens taktikavdelning. Han har studerat vid försvarshögskolorna i Stockholm och Oslo, samt bedrivit akademiska studier vid Graduate Institute i Geneve.
